vemod.

Då var dagen här då jag går på ledighet fram till mitten av augusti.
Först kommer jag vara kompensationsledig fram till första januari, därefter pappaledig till slutet av juli för att slutligen ta semester fram till jag börjar på min nya arbetsplats inom samma firma dock närmare hem.
Dagen har varit i ett stort vemod för att lämna mina drygt 150 arbetskamrater som jag har haft ett nära samarbete med. Jag jobbar på en mycket social arbetsplats. Men nu till den ekonomiska biten.
Att vara hemma med barnet mitt kommer med största sannolikhet vara skitjobbigt på alla sätt och vis. Dessutom är det inte bra för mina ekonomiska mål att mer än halvera min lön.
Men nu till sanningar. Du och jag har varit döende sen vi föddes. Att den dagen när du ligger inför liemannen kommer varken du eller jag önska att vi jobbade lite mer. Vi kommer att (om vi inte är dementa) tänka på vår familj och våra barn. Att då inte ta sig den av staten sanktionerade föräldraledigheten på största allvar är total jävla vårdslöst och fruktansvärt egoistiskt.
Jag skiter i er ekonomiska situation, jag skiter i er jävla jakt efter prylar. Pengar är inte allt, era barn är allt. Och om du nu inte håller med mig kanske du borde gett dig själv avelsförbud din ansvarslösa jävel.
Inget mer skäll nu. Portföljen slår nya ATH hela tiden. Kul. Pfizer höjer sin utdelning med 7%. Kul. Utdelningen från Skistar landar in på fredag, superkul. Livet är således bra.

Men tankarna vandrar ändå till mina kollegor och kamrater. Särskilt de jag gått i skola med sen 2010. Arvet förpliktar.